Igår firade vi Sara och Lovisa som nu båda är 23år gamla, dansade loss på strömpan och möttes av regnet på vägen hem! Så idag har varit både en seg och skön söndag må jag ändå säga! Vi hade planerat att åka och äta hotellfrukost, jag, Sara och Lovisa, då Lovisa önskade det och idag är ju endå hennes födelsedag och hur smaskigt är inte hotellfrukost? Men halv 8 imorse insåg och bestämde vi att vi var fortfarande mätta i magen sen igår så vi struntade i det och fick sova vidare vilket oxå behövdes och var skönt! 

Så ja idag har jag inte gjort så mycket som sagt, passade på att kolla på en liten läbbig film (Ouija) medans det var ljust ute och sedan har jag ju hunnit med 2filmer till. Nu på kvällen vid 20 så kände jag bara för att komma ut, behövde rensa tankarna! 

 

Började tänka på en sak som min bror berättade för mig för några veckor sen som han själv tänkt på och mått dåligt över och det var att han aldrig fick/hann säga hejdå till pappa.. Så sedan dess har det funnits med i mitt bakhuvud oxå. Har inte tänkt på det någonsin eftersom vi endå fick åka in samma kväll och sitta och få se pappa när han hade somnat in och lämnat oss. Men ja det kommer upp endå mycket saker som man inte alls tänkt förut.. Iår är det liksom 10år sedan min pappa somna in! Ibland känns det som igår och ibland känns det som att det var 100år sedan! Så känns ändå galet att det gått 10 år, jag är liksom 22 år nu och då var lilla Johanna bara 12år. När jag tänker på att jag var så liten när jag förlora min pappa blir jag så sjukt arg! Ingen ska behöva förlora sin förälder och speciellt inte när man är så ung. Jag tänker ofta på hur mycket min pappa missar om mitt liv, när jag slutade 9an, flyttade till Uppsala själv, tog studenten, nu när jag till sommaren tar examen, när jag gifter mig, när jag får barn osv osv. Men samtidigt känns det som att han missar inget, för han är endå här med mig, men jag missar att ha honom där. Typ mitt bröllop, vilken liten tjej har inte fantiserat eller sett filmer om att ens pappa följer en ner för altaret och överlämnar en. Men nej, det kommer icke hända för mig och det suger otroligt hårt emellan åt!! Men jag har fortfarande kvar stora delar av min pappa och jag har kvar min familj!

 

Men jag har oxå börjat funderat mera kring min pappa nu på senaste tiden. Jag har fått reda på så mycket om min familj, på pappas sida, som jag inte vetat om tidigare och det blir snurrigt och man funderar kring varför lögnerna börjar ens.. Man börjar fundera mycket kring vad som är vad och varför och hej och hå! Man försöker få svar men får inge svar och det blir bara mer frustrerande och man undrar om man någonsin kommer få sanningen innan de som vet försvinner oxå..

Ja.. som sagt ibland känns livet komplicerat och alldeles för invecklat men man behöver visst bara andas och tänka över vad som är viktigt och vad man vill!

 

Så för att koppla tillbaka till början av inlägget så satte jag mig på cykeln och börja cykla, satte på min pappa-lista på spotify och kände endå att jag fick ett leende på läpparna emellanåt! Så det var skönt att cykla runt på nån mil och faktiskt sakna, det är ju faktiskt okej och mänskligt, samt fundera kring vad jag vill göra t.ex. i sommar. Så nu ska jag bara planera ihop allt, eller ja se över vad som är möjligt förstås och sen bara känna att jag kan börja leva! Njuta! 

 

Ja det var typ mina söndagstankar.. spridda och så men ibland så är det bara så dom fungerar.. Men tror att jag säkert kommer skriva av mig mer om min pappa, så man kan gå tillbaka och minnas för börjar bli rädd att jag ska glömma.. Så ha översikt med det och på återseende.