Hej hopp i galoppen!

 

Med rubriken menar jag att jag har verkligen allt jag kan skriva av mig här på men det känns otroligt rörigt att läsa sen så.. Idag eller igår var det Världscancerdagen(eftersom jag suttit och klurat med den här texten alldeles för länge) och eftersom jag själv har varit med om att någon/några i min närhet har drabbats så följer jag alla typ såna här cancerfonden, ungcancer och barncancerfonden på Instagram, och den här veckan på Cancerfondens konto har en tjej som heter Izabella som har en take-over där. Och just idag var hon så otroligt inspererande och hon pricka mig rakt i hjärtat med de tre sista meningar hon skrev. "Idag kommer jag ställa mig på scenen och prata för min pappa. Det är för honom jag gör allt detta. Idag ska jag göra dig stolt, pappa.". Inspiration, oja! Så ja idag ställde hon sig i hennes skolas aula och pratade om hennes och hennes familjs berättelse. Hennes pappa gick bort i Oktober i bukspottskörtelcancer, och hon ställer sig 4 månader efter och berättar om det hela, det är starkt och inspirerande! 

Jag tror själv att jag bearbetar att min pappa gick bort när jag var 12 år fortfarande..Och då har det gått lite mer än 9 år och det gör fortfarande ont, inte lika mycket, men smärtan finns alltid där. Jag är fortfarande lika arg som då, om inte mer, för att just min pappa drabbades och gick bort. Varför skulle inte min pappa få vara med när jag tog studenten, eller när jag börja universitetet eller i sommar när jag tar min examen? Men vet ni vad som gör mest ont? Att han inte kommer vara här när jag får barn eller gifter mig? Han får inte va med när jag växer upp.. Så jag kan inte ens fråga min pappa om han vill följa mig till altaret. Att han inte finns här varje dag kan göra mig så arg och ledsen på samma gång.

'När gick allt fel?' Både Izabella skrev det för 2 dagar sen och jag skriver det nu. Jag har dock inte svar på det. Länge skyllde jag min pappas cancer på mig själv, fast det sa jag aldrig till någon, eftersom pappa opererades första gången när jag var typ inte ens 1 år om jag minns rätt. Just då, månaderna efter, verkade det rätt att skylla på mig själv, men hur ska jag ett liten barn ha orsakt så min pappa fick cancer och att han skulle gå bort 12 år senare.. Nja nu känns det inte så troligt nu är det mest bara skit att det egentligen typ är en slump att just min pappa skulle drabbas känns det som.

Minns dagen min mamma kom hem, en torsdag, när hon hade varit inne hos pappa, åkt hem och handlat och där fått ett samtal om att pappa hade somnat in. Jag minns så väl när hon kommer hem, jag sitter i en sån där typ tunn fåtölj från Ikea som typ gungar lite när man sitter i den, den har alltså inte 4 raka ben utan 2 som är böjda under sitsen liksom. Tv är på, Pontus, min bror, sitter vid stantionära dator och mamma kommer in från hallen in i köket genom den bågformade "ingången" och stannar i höjd med kylen och frysen och bara stirrar rakt fram för att sedan fortsätta gå och säger till min bror att komma in i vardagsrummet och att hon måste berätta något. Jag förstod så fort hon stannade i köket och stirrade att något var fel och kan inte ens beskriva känlsan när hon berättade att pappa somnat in. Den känslan ska ingen behöva gå igenom, inga ska behöva fälla så många tårar och man ska definitivt inte känna skuld!

 

Nu vet jag faktiskt inte ens vad jag mer ska skriva, tog andan ur mig själv tror jag. Någon dag kanske jag fortsätter att berätta men för nu tror jag nog att det här räcker. 

 

Nattkramar/ Johanna